Everybody waits for a next surprise!

Seriöst. Det börjar bli allvar med mig. Jag börjar få nån sorts paranoia.
Jag är glad då och då, planerar livet, har t.o.m tänkt att jobba som tolk i framtiden, vid ambassaden eller något.
Men ändå. Något dras mig åt det mörka. Det som jag hatar. Som jag har haft med sig hela vägen sen jag flyttade hit. Det är jobbigt. Det känns som att någon eller något vill få mig att försvinna. Och göra slut med allt. Det är verkligen dåligt. På senaste tider hallucinerar jag. Jag ritar konstiga bilder. Jag säger saker som inte ens håller sig ihop. Jag vet vad jag vill, men samtidigt gör jag inte det. Känns som att jag är vilse. Det finns folk jag kan prata med, visst. Men det känns som att de är långt långt borta. Borta nog för att inte bry sig. Vad händer med mig?
Är det nån sorts depression? Eller annan psykisk sjukdom? Det kan bli hur dåligt som helst. Det är dåligt nu. Men det kan bli bättre. Och det kan bli värre.
Är det pga skolan som kommer snart? Jag finner knappt glädjen i livet. Folk försöker att väcka den i mig på sistone. De tvingar mig att göra saker. Jag kan också tvinga folk. Jag lärde mig att manipulera folk. Men jag använder mig inte av det så ofta. Så elak är jag inte.
Glädjen. Vart tog den vägen? Var är alla sakerna som fick mig att le? En bra bok. Bandet. Vänner. Bra filmer. Att måla, rita, skriva... vart tog det hela vägen? Jag tänker inte leta efter den. Då kan det bli allt värre.
Jag är förvirrad nog. Det är ju bara jag själv som förvirrar mig själv. Och kanske några andra. Livet suger, men ingen har sagt att det kommer att bli ett paradis. sa min mentor en gång. Han har alldeles rätt i den delen.
Var är världen där alla älskar varandra? Sånt finns inte. Död överallt. Folk sviker. Man måste helt enkelt klara sig själv. Det är inte möjligt att lita på någon fullt, till 100%. Jag litar inte på någon till 100%. Det finns dock folk som jag litar till 99%.

Jag vet helt enkelt inte vad som händer. Allt känns fel. Grejen med Chris är ju HELT fel. Om jag bara förstod hur jag kan göra... men det är fel ändå. Allt är bara fel. Saken är att vi inte borde. Men vi gör ändå. Det är som en förbjuden.. hm, frukt. För båda oss. Men vi använder oss av den. Hela tiden. Sen blir det värre. Bara för att saker är jävligt komplicerade. Det är inte livet som är komplicerat, det är folk som komplicerar allt för en. sa min mamma en gång. Hon har nog en poäng där.


Hur som helst så... ska jag nog inte sitta och skriva mer. Det blir bara deppigare och deppigare. För varje ord jag skriver.


No reason is needed for loving ~