300.

 Alice är förkyld, fortfarande, men hon har gått till skolan idag. Och nu dunkar det i huvudet. Och jag vill äta en hamburgare. Och dricka cola.

 Men, jag är här för att skriva lite av mig nu. Då kan det alltså kännas bättre.

"Varför kan du inte komma hit nu, och hålla mig i dina armar? Det är då allt känns bra. Ingenting räknas, det känns som att tiden stannar. Jag skulle kunna stå så där som en idiot i evigheter, med dina armar runt mig. Och jag vet att om jag bara reste mitt huvud en liten bit, och såg dina ögon... jag vet vad som skulle hända. Du skulle kyssa mig. Så där djupt och romantiskt... din tunga skulle vara med i spelet. Med dess magiska rörelser. Och dina händer, som vid det läget skulle börja vandra på min rygg... det skulle kännas så perfekt. Och efteråt, precis efteråt, vet jag att du skulle titta djupt in i mina ögon. Som alltid. Och du skulle le. Du anar inte ens hur mycket ditt leende betyder för mig! Du behöver inte säga ett enda jävligaste ord för att få mig att må bra. Bara att du finns är bra nog för mig. Och när du rör vid mig... när du rör vid mitt hår, eller när jag får ligga på sängen och mysa med dig... det är då jag känner att livet kan vara bra. "


 Okej. Så får det räcka. Jag skrev kärleksbrevet, som blev rena smörjan, but oh well. Får väl jobba på den. Sen massa annat. Och så blir det ju klassresan nästa helg...  jag orkar nog inte så där. Jag borde sova nu, men skit i det bara. Och saken som jag skrev där upp.. ja, det är så det känns nu. Jag vill bara att han ska krama mig. Så, nur är jag gråtfärdig.