Some day I'll simply disappear. Knowing an angel, without wings. But he is there, I see him.

Ja, vad ska man säga då.
Jag blev skitförbannad igår kväll, ville inte ens snacka med folk på MSN, så de blev nog lite sura. Men sen loggade han in. Och... ja, jag blev glad.
Bara för att han skrev "you made me smile today you know? :)"

Det är inte så ofta jag hör från folk att jag lyckades få de att le. Det betyder jättemycket för mig. Men så blev vi inte förvånade pga våra saker istället för "hej" utan för att.. det tog bara en dag, så fick han brevet och målningar. Nu har han ett problem - han har ingen ram. Han vill inte ens tänka på lim eller tejp för att då förstör han målningarna. När han äntligen fått upp dem så ska jag tvinga honom att ta kort på det.

Och sen så har vi tänkt lite. Han lovade, igen, att han ska komma hit så fort som möjligt. Saken med skolan förstör allt. Och han.. ja, han vill helst inte spendera bara en, eller två dagar med mig, utan lite mer. Det är ju alltid trevligt att veta!

Och så fick jag frågan - efter att vi pratade lite så där... som vi gör då och då, för att lätta våra hjärtan - om en kram vore nog. Jag sa ja, självklart. Sen skojade vi.

Konstigt hur en person kan få en att bli glad på bara några få minuter. Och sen vända allt så, att du blir glad igen.

Själv för tillfället är jag nog psykiskt instabil. I mean seriously.
Men ja, French Fries, here I come.
Jag är jättehungrig.