Supermassive blackhole.

Det känns så konstigt. Allt känns så konstigt. Åh.

Oh well. Gissa vad. Den 22:dra december ska Alice till England! Hon ska nämligen åka dit, för att hennes farmor är rädd för stora flygplatser (med sin engelska iaf) och hon skulle vilja träffa Alice och familjen igen, särskilt under julen.
Så ja, mamma bokade biljetter. Det roliga är att 21:sta ska jag sista dagen till skolan, sen snabbt hem, packa packa packa, sen sitta uppe hela natten lång (ingen idé att gå och lägga sig om man ska iväg kl 3) och ja. Kl 3 ska jag iväg till Skavsta, där måste jag vara senast kl 6, flyget går kl 7, och jag är i London Stansted kl 8.15. Där ska min farsa hämta mig, då blire det ytterligare två timmars resa. Sen är man i Coventry, och träffar alla. Det betyder alltså att jag inte får sova något under dagen I guess. Jag behöver ju ändå inget sömn, så. Eller, lite behöver jag, men inte mycket. Jag klarar mig med två timmar - och det grejar jag ju på flyget förstås. Låt er inte luras, det är två timmar dit, det är bara det att det är en timme bakåt i England. Eller som min kära Matt sa, jag är en timme in i framtiden. Sen vet jag inte vad jag ska göra under dagen, men sen måste jag greja med bussarna, hur de åker till Stansted från Coventry. En går kl 3 mitt i natten vet jag, sen kanske går det en kl 7 på morgonen. Hoppas den senare går, jag klarar inte av att stå ut med min gnällande farmor i minst 12h i sträck. Ensam, dessutom. Men aja, om hon låter mig prata om vad jag vill så kanske det går. Sen får jag säkert berätta för henne om min fascination över flygplan, när vi väl kommer till flygplatsen.
Varför skickar de mig dit? Jag är den enda som har varit på Stansted, och vet hur skiten funkar. Och hur det ser ut. Inte läskigt alls, men aja.

Hur som helst, kollade upp bussarna. De går tydligen varje eller varannan timme. Hoppas det är sant, annars jävlar... och vi måste tänka på att det är ju julafton trots allt. Så det kanske inte går. Kanske farbrorn kan skjutsa oss. Kanske, vi får se. På något sätt ska jag ta mig till Stansted, även om jag måste gå.

Jag är glad över att jag får åka dit. Liksom.. jag ska bort, bort bort bort BORT från skiten. Hajar ni? Jag som tänkte åka bort. So what att det är bara två dagar? Utan familjen (eller iaf den delen som bor här i Sverige) och får flyga själv igen. Fan va awesome. Jag blir glad när jag tänker på det. Yippie!

Det känns som att jag bevisar för alla, inte bara för mig själv, att jag är gammal och mogen nog, för att ta ansvar för mig själv och t.o.m min kära farmor. Och att jag på så sätt är omtänksam. Eller? Haha. Okej, inte för mycket kudos här. Men det känns i alla fall bra att de litar på mig. Jag är ju troligtvist den mest internationella i hela familjen. Och jag gillar att resa. Så ja, det är lite som ett uppdrag som jag ska på! A quest. Haha. Det blir hur roligt som helst. Jag ska tänka ut planen.
För det första - don't freak out. Jag har ju fortfarande social fobin trots allt. Som jag lyckas övervinna så småningom, men ja, den FINNS där. Så, det är bara att staya calm, och sakta, men effektivt ta mig från punkt A till punkt B, och sen tillbaka. Det är ju mycket bättre än dataspel. Och, jag spenderar inga pengar + jag får träffa min lilla brorsdotter också! Hon måste vara så gullig :D har ju inte träffat henne, hon föddes för typ en månad sen...

Det blir den bästa julen någonsin. Jag känner det på mig. Fast det betyder dock att jag kanske inte hinner till våran lilla julafton med bandet... om vi inte fixar julafton efter den verkliga julafton. Jag kommer ju hem på julafton. Det känns riktigt bra faktiskt. Som att jag redan fick min julklapp :D

Hm. Just det. Sen måste jag göra en lista ju, nästa år. En lista över var har jag varit inom ett år. Om man räknar från juni 2010, till juni 2011, då blir det ju lätt Polen, England, Holland och Tyskland. Känner mig så bra med själva tanken. Och så ska jag kanske med Chris till Luxemburg, eller varför inte dra till Frankrike? Vore ju hur coolt som helst.

Allt känns helt plötsligt bra. Även om jag mår jättedåligt, och nästan spyr här, så är jag glad någonstans djupt inuti mitt hjärta. För en gångs skull. Men, jag hade sjuka drömmar. Det som jag kommer mest ihåg av min andra dröm är nog, att jag och bandet skulle spela i en kyrka. Och så skulle Rammstein göra. Det kändes så där märkligt att gå i en kyrka, med hög tak, med sakta men säkra steg, kängor och kappor på, svart målade jävlar som går. Det kändes nästan som en Lucid Dream. För att jag visste att jag drömmer.

BTW. Jag kollade på Inception igår kväll, och kommer lätt att göra det IGEN. Jag älskar den dära filmen bara :(
Och jag älskar både Tom Hardy, Leo DiCaprio och Joseph Gordon-Levitt. Haha, jag vet, jag vet... men de är ju.. snygga :D

Och själva idéen, åh, jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar allt det dära med Lucid Dreams, Inception och saker. Och det bästa är - det går. Inception är rent tekniskt möjlig, men man måste öva massor med LD och med att hålla sig i stan alfa. Det är mycket man ska kunna. Och liksom, det roliga är att när man kan kontrollera sina drömmar, du kan bygga upp allt du vill. Paradoxer. Det älskar jag mest. Jag är bra på sånt.
Sen är ju det så, att man aldrig kommer ihåg början på en dröm. Man hamnar i mitten av det hela. Man känner av känslor, etc. Det är ju coolt. Jag funderar ibland på en sak. Jag har haft en dröm, som jag kommer ihåg riktigt bra. Varför? För att jag har haft den flera gånger. Jag berättade den för några människor, som också tyckte att det är något underligt med den.

Jag befinner mig i ett hus. Med min äldsta bror, som jag litar på mest av alla mina syskon. Vi befinner oss på bottenvåningen. Väggarna är vita, och det finns en bokhylla på vänster sida. Jag vänder min blick till hyllan, och letar efter en bok. Den finns inte där. Jag och brorsan bestämmer oss att gå upp på våningen. Trapporna, som svänger halvvägs, påminner lite om de vi hade i huset jag bodde när jag var 5. Vi är uppe. Helt plötsligt är vi i ett rum full av främande människor som jag aldrig träffat, och som pratar ett konstigt språk som jag inte förstår. Vi går genom rummet, människorna kollar på oss som på idioter. På slutet av rummet, precis framför dörren till nästa rum finns det en kille i en grå uniform. Han ler vänligt mot oss. Vi går in till nästa rum, full av bokhyllor. Vi letar efter boken, men vi kan inte hitta den. Sen vaknar jag upp.

Som sagt, jag har haft drömmen flera gånger. Och jag kommer aldrig ihåg vad det är för bok jag letade efter i drömmen, men jag vet, på något konstigt vänster, att det är aldrig samma bok jag letar efter. Och jag hittar aldrig den. Men det är alltid samma hus, samma uppsätning, och samma människor. Det är bara boken och språket som förändras. Syrrans psykolog tyckte det var intressant, och eftersom jag nu inte hade drömmen på länge, så tyckte hon att jag kanske letade efter något i drömmen, och nu hittade jag svaret i verkligheten, så jag behöver inte längre leta efter det i böcker i det märkliga huset. Fast ärligt talat, jag känner på mig att den drömmen kommer tillbaka. Jag vet det.


Anyway, tillbaka till verkligheten nu dock. Jag har lärt mig spela låten Rammstein, med Rammstein på gitarren. Känner mig duktigt trots att jag mår så himla dåligt :/

Aja, krya på mig iaf.
Jag vet att inlägget är för tråkigt för någon att läsa. Och kommentera också förstås, men ja ja. Jag överlever.


Alice.