298.: You mean much to me Alice.

Ja, vad ska jag säga? Ingenting är som det ska vara. Jag vill bort. Jag vill helst dö och slippa alla de här jävla känslor. Jag hoppas att min psykolog inser att hon måste  h j ä l p a  mig innan det blir  f ö r  s e n t.

Och erkänn - livet är inte värt att leva. Inte när alla har svikit dig, t o m dina bästa vänner. Snacka om att känna sig hopplöst. De enda som säger att det blir bra, är röster i mitt huvud och mina låtsas kompisar. Men är det verkligen bra när man hör röster och har låtsas kompisar? Knappast.

Men vad fan gör man? Jag isolerar mig från världen. Låt mig vara ensam, i världen där absolut I N G E N kan förstöra det jag har.

Tuff säger du? Skalet. Det är hur jag verkar vara, tuff. Men sanningen är att jag är jättekänslig. Jag behöver tonvis med uppmärksamhet, om jag inte får det - särskilt av dem jag älskar, känner jag mig hopplös och som att ingen behöver mig. Säg mig, behöver någon mig överhuvudtaget? Alla har ju någon ändå, det är bara jag som inte har någon som verkar se mig som sin bästa vän.

Jag är inte bra på någonting, folk förstår inte hur jag mår, jag är bara dålig. På allting.
Familj? De bryr sig inte. Om de brydde sig, skulle de inte kalla mig saker när de vet att jag är extrem känslig, och hamnade i depression nu. Men de fortsätter ändå.


Tänk om alla omkring är totalt jävla mentalt störda, och det är bara jag som är frisk. Men de har ingått en pakt, att låtsas vara friska, så att jag känner mig mentalt störd? Tänk om jag är den enda som är F R I S K här. Skulle inte förvåna mig. Jag litar inte på människor längre, de har sårat mig så jävla mycket.


Jag vill bort. Bort. BORT. B O R T !

Ska nog fortsätta med min lista till min psykolog. Två saker till som jag måste skriva upp.