This is... SPARTA!

Hade ingen bättre titel, men det är mitt inlägg nr 300 så får bli det kända This is Sparta.

Februari-minnen kom tillbaka, jagar mig varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Bara för det tänker jag lyssna på Enjoy The Silence hela dagen! Jag kommer aldrig att kunna beskriva hur jag kände när jag var i Tyskland tidigare i år. Åh well.

Jag drömde om dig idag igen. Om och om och om och om.
Jag satte mig i sängen, och kollade på väggen. Minnen. Alla minnen. Och jag har så många saker som påminner om dig. Till och med en jävla voodoo-docka. Som ska föreställa dig (min födelsedagspresent). Och jag satte upp en sån där kork från en flaska... bredvid din bild. Den säger "No sad goodbyes". Och så har jag TeddyPig som jag fick av dig.  Födelsedagskortet, ett armband med ditt namn, tre bilder på dig...  och vargarna som du ritade!

För att, JA. Jag fick min överraskning. Den är minst sagt awesome. Fick mig att både gråta och skratta när jag kollade genom.

Antagligen är det bara jag och han som inser hur viktig den är.
För att det var bara vi två den natten, den natten då vi glömde hela världen, det var bara vi två.
Att han lade till att ifall han ska tatuera sig någon gång, då blir det just den bilden - fick mig att gråta.
Det är så jävla svårt att förklara.

All I ever wanted
All I ever needed
Is here
In my arms
Words are very
Unnecessary
They can only do harm.








Ja, svårt att förklara allt det här alltså. Jag ska iaf tatuera den på sommaren. Funderar också på att lägga till Bye Bye Beautiful runt dem. Vet inte riktigt än. Det var tänkt att Bye Bye Beautiful blir den första, och det skulle ju också var ett fint minne. Men båda två kanske går? Jag kan inte väääänta. Jag vill ha sommarlov och få gå och tatuera mig NU.


Allt känns så konstigt. Jag är nästan kataton. Ligger/sitter bara och gråter. Rör mig knappt. Utan kollar rakt fram och gråter. Ah ye...



Muh. Yeah... vet inte ens längre vad jag ska säga. Jag gråter nu igen. Lyssnar på Enjoy The Silence. Om och om igen. Den är, och har alltid varit, min favorit av Depeche Mode. Och att senare blev det en annan story till det - som jag som ett barn kunde aldrig gissa då, så ja. Har älskat låten sen jag kommer ihåg <3

Och den är gammal. Som jag... Jag känner mig verkligen väldigt gammal nu. När folk frågar om min ålder på bilden som hänger på väggen, och jag svarar att det var för tio år sen. Fan vad tiden går snabbt.


Jag känner mig hopplös nu. Ska iväg till Östhammar. Men jag hoppas att min DM skiva funkar hos mamma. Fuck yea!


Mission Impossible på sommar igen då. Men ja, sommaren blir nog bra? Eller?

Och tack, tack tack! För att ni ignorerar mig helt. Jag vet, det finns ju många andra som är så mycket bättre än mig, men... jag vågar iaf stå för vad jag säger, och vara mig själv. Wellwell, jag behöver inga vänner, jag har EN jätteawesome vän. Som står ut med mig, no matter what. And that feels good!

Enjoy The Silence.