Tell me something I don't know. I'm not a fucking dinosaur.

Titeln låter lite som om jag tog den från någon låt. Men det gjorde jag inte.
Jag skrev något här för ganska länge sen, för att vara mig. Men på sistone känner jag inte alls för att blogga. Eller göra någonting alls.
Däremot ska jag göra världens roligaste, och samtidigt det mest konstiga i mitt liv. Jag ska på Zombiewalk.
Och inte nån vanlig, utan jag var faktiskt helt plötsligt bjuden till en. Jag snackade med Chris, och så fick jag prata med Marty en stund också, hon som jag ska få träffa. Sen var hon tvungen att gå någonstans, och jag snackade med Chris. Och så frågade han helt plöstligt: Alice, would you want to be a zombie? :)

Jag trodde att han liksom.. visste inte vad han snackar om. Jag sa visst, och undrade varför. Då förklarade han att jag ska snacka med Marty om det. Och ja, det var Zombiewalken som vi började planera nu :D
Chris var skeptisk, men vi övertalade honom. Det räcker med att säga "come on, show us you're a man!". Haha!
Han är numera nervös inför det. Han tycker att det är ganska dumt, då kallade jag honom för gammal. Och sen snackade vi om bra saker. Eller, jo, Zombiewalken kommer att vara epic ju!

Anyway, jag måste säga, att en gång i tiden snackade vi med bandet (jag tror att det var när våran keyboardist var i Tyskland) om vad vi tror på. Ödet, eller slumpen? Antingen eller. Men jag har ett exempel där man kan tro, att det var ödet som fick hjälp av slumpen faktiskt. Det gäller mig, och bandet. Det känns som att det var ödet. Men ändå, det var en slump att jag var just där vid just den tidpunkten. Och jag älskar våran historia.

Det var en gång ett gäng killar, som kände varandra sen de gick i skolan. En av dem, efter att ha läst om en ledig replokal i tidningen, bestämde sig för att skapa ett band. Han spelade trummor, så det var inget svårt. Han kände en som spelade gitarr, och hade en bror som förr i tiden spelade keyboard. De behövde en basist. Men killen som de kände, ville inte ge sig, och ville spela gitarr. Han fick vad han ville. De behövde fortfarande en basist dock. En regnig dag, när första gitarristen (inte han som inte ville ge sig, utan den andra) gick till skåpet för att hämta något, kom det en tjej. Hon, som hade skåpet precis bredvid hans. Han visste att hon spelade bas, eftersom en gång förr i tiden, fotades de och bilden landade i tidningen. De befann sig i samma rum, med sina instrument, och han lade märke till att hon spelar bas. Och nu var de två här, vid skåpen. Hon glömde sin svenska skrivbok i skåpet, och skulle bara hämta den. Då passade gitarristen på att fråga om hon fortfarande spelar bas. Hon svarade att bara ibland, för att hon slutade att spela i skolan. Han förklarade, att de letar efter en basist, och att hon kan komma och kolla. Han förklarade vägen till replokalen. I en vecka undrade hon om det var sant. Och hon undrade om hon borde gå. Efter en vecka funderingar bestämde hon sig att gå dit. Det skulle ju bli spännande, tänkte hon. Killarna väntade utanför lokalen, för att visa henne var exakt det är. Hon gick in, nervös. Hon kände ju inte killarna så bra. Då märkte hon, att hon har ju träffat dem i skolan. Hon visste ungefär vem det var. Snabbt blev hon bekant med alla i bandet, och blev "anställd". Efter några veckor, då bandet inte hade något namn överhuvudtaget, eller låtar, utan bara spelade Heaven's on fire, och Smoke on the Water, fick bandet en ny medlem. De behövde ju en sångare. Fast från själva början skulle han vara en ljudtekniker. Efter några veckor till, fick bandet träffa nya människor. Mer och mer. De fick t.o.m en sångerska. Dagarna gick, och de fick en tredje sångare. Allt var bra i början, de fick skrivna låtar, hade allt under kontroll. Till en dag, sångerskan inte kom till repet, och sångaren sket i att sjunga, och föredrog att sova på reptiden istället, då den andra sångaren var tvungen att sluta på grund av ekonomiska problem. Andra bandmedlemmar bestämde, att så kan det ju inte bli. Det svåraste var att berätta för sångaren att de måste kicka honom. Men han skulle förstå, hoppades de på. Sångaren blev kickad, och sångerskan, som fick en andra chans, insåg, att hon måste skärpa sig. Efter några veckor, när hon inte kom till repet, meddelade hon att hon ville sluta i bandet. Hon fick göra det, och resten av bandet fortsatte att spela, och leta efter en ny sångare. De fick en. En som var väldigt förtjust i screaming. Han blev snabbt en av dem. Bandet uppträdde några gånger med nya sångare, och fick ganska stor publik för att vara ett nytt band. Alla bandmedlemmar hade jätteroligt, de var som bröder (även om det fanns en tjej bland alla killar där). Tills en dag berättade sångaren, att han flyttar. Dagen efter ett av deras uppträdande, flyttade han. I några dagar blev det tomt och dystert. Sen fick bandmedlemmar hoppet tillbaka. De hittade en kille, som sjöng väldigt bra. De lärde honom några låttexter, och hoppades på att de äntligen fick en sångare, som de kommer att ha ganska länge. Tyvärr deras drömmar krossades i bitar, när sångaren helt enkelt sket i att komma till rep. Då bestämde sig alla i bandet, att den här gången borde de satsa på något som de har! "Det du letar efter, är oftast väldigt nära dig, du märker det bara inte" sa någon en dag. De hade ju en keyboardist med vacker röst, och en gitarrist som kunde sjunga, fast han tyckte inte det. De hade andra gitarristen, som de kunde använda för att growla, och en tjej som alltid kunde vara en bakgrundsångerska. Deras låtar blev bättre och bättre, och de fick nya idéer ganska ofta. Det gällde bara att skriva texter, och sätta musik. Och det gjorde de rätt bra.
Som alla band, hade Decay of Corrosion både bra och dåliga dagar. Men de slutade aldrig kämpa. De finns. De tänker inte ge upp, no matter what. Och det viktigaste, som håller bandet vid liv, är att alla de är vänner. Alla stöttar varandra, och finns där för varandra. Efter ett år, ett långt år med många överraskningar blev de som en familj. En stor familj, som alltid skulle finnas där för den andra, som behövde hjälp. De får varandra att skratta mycket, de vet hur man har roligt samtidigt som man gör ett helsikes jobb. De kan utnyttja livet, och leva det, med möjligheten att säga "Jag känner världens bästa människor!". Och de vet, någonstans djupt inuti sina hjärtan, att en dag kommer de att lyckas. För att deras vilja är stark. Och nej, de tänker inte ge upp. Aldrig. Och även om de en dag kommer att sluta spela, så kan ingenting förändra det förflutna. En familj, som skapades tack vare musik.

Vad kommer att hända härnäst? Det vet ingen. Om de lyckas? Det vet ingen. Det är bara att kämpa på. Och om de faller till botten, kommer de att resa sig upp, och leva vidare. De har varandra. Och de har hittat meningen med livet.



Ja, där var min "lilla" uppsats klar :D
Så ja. Var det slumpen, eller ödet? Jag vet inte. Men jag är iaf nöjd med min lilla berättelse.
Och, ärligt talat. De betyder allt för mig. Allt, precis allt. Vad skulle jag göra utan dem?

_________

A. Bernstein ~