Bye Bye Beautiful.

Nu är jag tillbaka. Ångrar inte ett skit, och är jätteglad att jag kan säga nej. Att jag vågar säga nej. Mest beror det nog också på att jag tror på honom, och vet att han inte skulle göra något emot min egen vilja. Det var de bästa dagar i mitt liv!

"It's not about you. It's never been about you. You just met me in the strange period of my life. And you know... promise me, don't keep waiting for me. Find someone who you'll be happy with. You don't deserve to suffer because of me, you're such a good girl, with such a good soul. And remember Alice, wherever in the world I am, I'll always have a room for you. You'll be always welcome to come visit me. And if you'll ever need, just call me. I'll always be there for you Alice. When I was going to Sweden to meet you, I thought I'd be boring... like with most people you meet on the internet. But when I met you... you're just a houndred times better than I could imagine you'd be. I don't know how you did it. But you have to know, that you'll always have a place in my heart. You're a very speciel person to me. I'll say it only once... I love you Alice.

- you do?
- yes... "


Det som hände, allt som hände... allt var bara så, jag vet inte. Det kändes som allt det där hände inte. Att det var min fantasi eller något. Men det hände. Allt vi sa, allt han förklarade. Jag är så glad att nu vet jag hur saker ser ut. Jag lovade att jag inte ska vänta. Att jag ska försöka hitta någon för mig själv. Och han sa att t.o.m hon-där-viss-person tyckte att han var en lögnare när han berättade för henne om allt hur det ser ut med mig. Hon är visst avis, jag är avis, but that's the life.

De nätterna vi var uppe var så konstiga. Antagligen de konstigaste i hela mitt liv. Sista natten, tisdag/onsdag - vi ligger i sängen och kollar på "Det". Jag hade hjärtklappningar som bara den, och Chris lekte doktor. Eller lekte och lekte, han försökte hjälpa mig på något sätt. Det gjorde skitont i hjärtat. Men det kändes bra att han var precis bredvid. Så satt vi uppe, sen kysstes vi och allt sånt. Vi pratade och pratade. Jag ville inte sova, jag vill aldrig sova när det är sista natten. Av någon anledning känns det som att om jag aldrig lägger mig, behöver jag inte gå upp. Och behöver inte åka tillbaka. Men det funkar tyvärr inte så. Så vi satt uppe till 6 på morgonen. Sen skulle vi sova två timmar så där. Vi somnade, bredvid varandra. Sen vaknade vi typ tre timmar senare, och ville inte gå upp. Vi ville att tiden skulle stanna. Men det går ju inte.

Saken som förvånade mig var, att när han berättade allt det som jag skrev där uppe, så grät han. Han gråter väldigt sällan, men han grät. Jag grät då också. Det kändes så konstigt. Att han började gråta först. Han som aldrig gråter, typ. Han sa dessutom att det var pga mig.

Men första natten, när vi skulle hitta på något, han kollade på mig och log. Vi lyssnade på musik, och gissa vilken låt kom upp! Enjoy the Silence. Min favorit låt med Depeche Mode. Hans med (ja, vi har många gemensamma favorita låtar...)  och den går ju... "All I ever needed, all I ever wanted is here, in my arms. Word are very unneccessary, they can only do harm". Han log.

Alla de dära känslor som var med mig kommer jag inte att glömma. Hur det kändes att kramas och kyssas i sju timmar i sträck kommer jag inte att glömma. Jag kommer inte att glömma en enda memoriserad bild av honom. Jag kommer inte att glömma hans röst när han sjöng för mig när jag hade feber. Jag kommer inte att glömma hur det kändes när han tittade på mig, och sa att allt kommer att bli okej.


Och nu sitter jag här, och gråter. Så bra för mig då.... men han lovade att han kommer och träffar mig igen. Vet inte när exakt, men jag hoppas att sommarlovet funkar. Jag kan inte vänta mycket längre känns det som.


- I'm sorry Alice, it's all my fault
- no it's not
- yes it is...
- no, nothing's your fault
- it is... 
- don't say so, I'm very glad we're here now
- I'm glad to have you in my life
- good... then don't say it's your fault 
- but it is, it's because of me you're crying
- I don't mind.