And let it be the end.

Fan vad ofta jag skriver här då... inte mycket att skriva om på sistone ändå, jag håller allt för mig själv. Väldigt gärna.

Ingen läser den här bloggen ändå, så.

Stannade hemma idag igen. Jag missar kanske mycket, med vad ger mig skolan? Ingenting förutom att få mig att må så jävla dåligt.

Anyway, jag skriver här bara för att säga hur mycket jag älskar min lilla konstiga familj <3
De är så awesome. Vi kan skoja hela tiden, ingen tar åt sig. Det är som att ha den familjen man aldrig riktigt haft förr. En sexfixerad storebror, en till med världens största ego, en som bara skämtar hela tiden, och frugor och mamma och allt. Ah så bra det känns med dem. Samtidigt som alla de är mina vänner! Det är ju ingen riktig familj, vi är inte släkt (förutom min fru och våran mamma, och mig och min bror då) och det känns så jävla bra att ha dem. Man kan gråta där, de bryr sig.

Och det är det jag behöver just nu. För att det är så jävla illa med mig. Jag orkar inte med någonting längre. Och så har jag dem, som får mig att vilja leva vidare!