Jag vet inte längre var jag står i livet. Ärligt talat, jag vet inte. Igår kände jag för att ta livet av mig. Men det slutade med att jag försökte komma i en trans istället, just to freak out. Det är som att ta droger - men utan droger. Typ, som ett säkert sätt att få hallucinationer. Det är antagligen beroendeframkallande också, bara för att allt som är läskigt brukar folk vilja göra. Spelar ingen roll hur läskigt det blir - du fortsätter att göra det, för att du mår bra pga det. Och, jag måste säga, att det funkade. Det blev läskigt, men jag gärna om det!
Vi har kommit fram till en sak. Nu är frågan: hur gör vi?
Av någon konstig anledning berättade en viss person för mig igår, att han önskar han visste hur han kunde få ett liv med mig. Idag pratade vi om allt sånt där, vad kunde funka. Men ingenting skulle, för att han får inte sluta jobba än. Och jag är bara 17. Men om det bara gick, så skulle vi skaffa oss nya liv. Fast den här gången tillsammans. Det är tydligen det han vill. Och det gör mig förvirrad. Jävligt förvirrad. Men den här gången skulle det funka.
"Sometimes I think it's the only right thing to do"
Jag vet att det som jag kommer att skriva nu är väldigt ointressant, men... jag sov bara två timmar inatt. Jag måste fixa till det problemet. Men nej, oj då, det går inte! För att orsaken bor för långt bort.
Känns det rätt så är det inte fel - Jess
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar